[Mannen med namnet Thomas.]
Jag har tänkt mycket om jag skulle skriva i bloggen,
därav för rädsla att väcka känslor/minnen hos min familj,
men bestämde mig ändå att skriva för min egen skull,
och det handlar om mannen via namnet Thomas alias pappa.
Jag har läst några ställena, nyheter, blogg, bladet, att några har mist deras kära i sjukdomar,
och det är absolut aldrig rolig nyhet, självklart saknaden kommer där, men med tid tycker jag
det är mycket att man "står fast och tycker fortfarande det är orättvist" att någon dör i sjukdom.
Ska han/hon hellre plåga i smärtsam sjukdom eller vila?
Jag har mist min mormor i cancern, och det var skönt att hon fick vila, till trots saknaden.
Jag tycker det är mer lättare att acceptera anhörig som dog av naturlig orsaker, och enligt mig, innebär;
ålderdom, sjukdomar.. orättvisa dödorsaker är mord och självmord, olyckor.
Ja, jag vet, A L L A kommer att dö oavsett hur unikt man har levt, döden är tyvärr något vi A L L A gemenskap om, oavsett hur unika vi är. Det är bara att tacka och knäböja/buga för att vi har fått chansen att smaka på livet oavsett hur svårt det har varit.
Mannen med namnet Thomas, alias pappa, min egen, blev mördad, det är något jag aldrig kommer över hur mycket jag än försöker, Han kunde ALLTSÅ ha levt längre, dagar, månad eller år, men han fick inte chansen för hans liv blev bestjulen den 19 dec 2004.
Fortfarande efter 4½ år senare är jag ledsen.
Saknaden är enorm, OK vi möttes inte heller så ofta förr, men att veta jag ALDRIG kommer att få mail besvarat, aldrig få kommenterar, aldrig få SMS, eller via hälsning, aldrig mer få se honom igen, är enorm stor skillnad, än att sällan mötas.
Självklart dyker saknaden upp. Jag saknar att söka tröst hos pappa, eller skämta med honom.
Han är mycket speciell som personlig, väldig vänlig och mystrollet speciellt när han är nykter.
är han inte kan han komma på att ta in gräsklippar in i huset och låtsas klippa gräset, bara för att få oss skratta.
Jag skäms inte längre över hans missbruket, jag har varit en missbrukarnas dotter, vilket är jag inte längre,
men utan denna barndom har jag nog inte varit den jag är idag. det är jag dom tacksam för.
Tänk er annars en snobbig fjortis Josannah, som säkert heter Johanna istället. >.<
Jag minns dagen fortfarande som det var igår.
// Jag satt via dator och pratade med Jocke och mamma i msn, men de verkade vara nere,
men jag hade det ju för bra, jag skulle ha åkt till kyrka för Gudtjänesten,
men orkade inte den dag, istället pratade jag i msn,
då skrev mamma till mig. "Pappa har somnat".
Jag trodde att de hade dragit en dålig vits, men när jag förstod det var sant, vilket tog bara ett ögonblick,
jag grät direkt, jag hade då två ungar vid 2 år, och 6 månader,
så jag bad barnens farmor att komma förbi, så hon kunde passa Elijah medan jag och Debora drog till Sverige med det samma. VI skulle få se honom och säga farväl.
Men tåget körde inte som jag ville, så jag fick komma förbi en väninna Felicia.
vi pratade om att behandla lik, hon hade pluggat om det så hon visste lite om det, eller sånt.
men under natten hade polisen ändrat sig, vi fick nu inte se liket. men vi drog ändå hem till mamma,
i hoppet att få komma ned till pappa och vinka farväl. Men någon gång under resan, var det en man som satt mittenmot oss och tittade på oss hela tiden, han verkade så närvarande, mycket smilande,
men när jag såg upp till han, där var ingen.. tomt på stolen.
Det var otäckt och märklig känsla, men det var som att jag kunde känna min pappa satt där.
Vi kom fram till Örebro, och jag kramade glatt min storebror och min mamma som väntade på mig.
men när vi väl var i bilen, frågade min mamma mig om hur jag har det, jag svarade
"Pappa är inte död, han sover bara."
Mamma sa, "Men Johanna, Pappa somnade inte, han blev..", då stavade hon. "mördad".
Plötsligt svartnade allt till, allting försvann under mig, jag blev så väldigt vred, jag sa till mamma "Han som har tagit pappas liv, förtjänar inte att behålla eget liv!".
Mamma lugnade mig så gott hon kunde... Jag har aldrig varit så arg dom den gång.
Jag ville faktiskt ned till mördaren och döda honom, det var som jag var i någon film, men tyvärr så var inte fallet.
Jag var aktiv troende den tidspunkt så jag bläddrade i biblen, tills jag fick läsa en vers.
"Ta inte lagen i era händer, utan överge den till mig för jag skall göra det rättvisa."
Det träffade mig helt rätt, jag sa till Gud, "OK som du vill."
Det låter lite skört, men så sa jag faktiskt..
Jag och mamma satt i soffan och tittade på tvnyheter, på textrullar stod där; "En man hittade mördad".
Här gång var det inte en främmande men min egen pappa. Han kom med i nyheter, text-tv, tidningar.
Jag pratade med några vänner, via SMS, eller msn, otroligt vilket stöd jag fick trots avstånd.
Vi hoppades att kunna begrava pappa inom snart. Mamma sa då till mig att min lillebror
inte vet om egentligen dödsorsak ännu, vi tvekade om vi skulle till Olle som var hos sina kompisar,
och berätta eller vänta till han kom hem,
vi bestämde att han skulle veta så han kan sörga på rätt sätt, det låter grovt,
men jag menar, att han har rätt till att veta sanning och ta det som egentligen har skett.
Olle var överpå, och mamma stod lite framför mig,, och Olle kom ned till oss, innan han hade nått till golvet fick han veta sanningen, jag är döv, och hörde därför inte vad mamma sa, men jag läste av min lillebror´s reaktion, han satt sig på trappor, jag brast av gråt, Olle kom till mig och vi kramades..
23 Dec, såg chansen hopplös nu att få se pappa och ta farväl.
Så jag fick nog och ville hem, jag kunde inte tänka mig att fira jul utan Elijah.
Fast min familj tyckte att jag kunde stanna och fira jul med dom, men ork fanns inte kvar,
Så vi drog hem, via göteborg, och tog färgen därfrån, så byte tåg i frederikshavn, väntetiden var lång där,
lång och plågsam, jag mötte/ såg MÅNGA som var lik min pappa, och personer som påminde om honom.
Det var otroligt svårt att sörja och ha ansvaret för en lilla dotter samtidigt, så jag skrev på papper för att avlasta lite sorgen. Vi kom fram 04,00 på själva julafton, men denna julafton var försvunnit med pappas död.
Jag låg i soffan och sov för det mesta, men firade julafton ändå på kvällen..
25 Dec hade nytt chock kommit fram, Tsunamin.
Internet var överösat med död, död, död.
Videoklipp, historia, nyheter, antalet ökades.
Det blev för mycket för mig samtidigt ändå inte.
Jag var båda ledsen och likgiltig..
Plötsligt var min pappa inte viktig längre, begravning fick vänta..
i hela 3 månader fick vi familjen vänta.
på att gå vidare..
För de plötsligt hade bråttom med allt annat, än honom.
Jag var så sur på systemet,
Jag var likgiltig, för mig var det hemskt och samtidigt "än sen?", speciellt när
folk sa "åhnej, stackars familjerna."
I dessa 3 månader mådde jag väldigt dålig,
jag var tom, arg, ledsen, men kände mig för det mesta tom, som jag var en kropp utan
kranie, skelett, allting, att man kunde uppleva det som det var ett mirkal att jag kunde stå upp.
Min rädsla att förlora ännu en i familjmedlem var enorm, jag kunde inte bära sorgen om det skedde.
Mina tårar tömde, jag kunde inte gråta mer. Jag sjönk helt ned under jorden,
Jag fick ångest.. Paraniod att ha dörr olåst om nätter.
Jag miste min sömn, så jag fick lyckopiller, som gjorde man väldig trött, för det var bättre alternativ istället för
sömnpiller med beroendeframkallade. men mina lyckopiller var väldigt galet.
för tex jag tog dom kl 16.30 somnade jag 17.00 och vaknar först dagen efter,
och i följd blev man mycket trög och slö.
Så jag gav upp efter kort stund, vilket medförde också att jag inte kunde ha ordentligt ansvar för ungar.
Så kom det en dag ett meddelande av polisen.
Efterforskande har stängt, för den misstänkte fann död, av överdos.
Jag jublade. Jag tackade Gud, för nu hade han gjort det som jag läste i bibel.. (kusligt men så var det.)
Rättvisa har nu skett.
Jag och ungar tog till Örebro och stannade där i 1 månad,
första vecka var det pga begravningen. begravningen var verkligen vackert.
Jag trodde inte att pappa skulle ha det så fin begravning. vet inte varför jag tänkte så.
Jag har valt tolk, för jag ville inte ha främmande skulle komma och tolka..
Det var inte rätt, så jag valde min "bonusmamma" som jag bodde hos en gång i tiden då jag var yngre.
Hon jobbade nämligen som tolk, så lätt val att ha henne med.
Men iallafall samma dag som begravning ville jag plötsligt inte med, jag ville inte ta farväl.
Jocke ringde och sa att han inte heller ville. Ingen ville. Men vi alla genomförde.
Det var inte roligt att tvingas att säga farväl, jag hatar att gråta offentligt, så jag
bestämde mig att inte gråta. Men en klok vän sa till mig, att
det är bättre att få allt känslor ut, och gråt eller så,
för man kommer inte tillbaka och ta farväl igen. det sker bara 1 gång.
Vi kom dit till kyrka, så vi gick in jag fick syn på pappas namn. "Thomas Tjälldén"
Fy, det gjorde ont i hjärta, det här är verklighet..
Sen kom min farmor och farfar till kyrka, och jag såg dom komma, då tänkte jag.
"De har förlorat deras eneste son.", och det skar i mitt hjärta ännu djupare.
Jag höll fast i att INTE gråta..
Men så kom farmor in till väntesal, hon grät. Jag gick till henne och tröstade henne, men det slutade med
att jag storbrölade.
Ingen fler bekymmer, ingen fler upplevelser, ingen fler minne att samla på med honom. Det är förbi.
men så sa mamma till mig, om jag var beredd att se pappa, och jag sa ja,
Jag stod utanför begravningsal, och tog djup andan, så gick in.
Det var massor med blommor, och fin "tyg" ovanpå kistan..
Jag var båda besviken och beundrande, Jag ville se pappas lik, men fick inte.
Jag är osäker på om jag frågade mamma om man kunde öppna kistan.
Vi satt oss i begravningen, och tolkar sa till varandra
"Vi behövs egentligen inte, för när det hela börjar så gråta, så omöjligt att se tolk teckna,."
Jag började skratta, tänkte "Nej Josannah! Opassande att skratta här."
Min pappa var stor om livet, så jag satt och undrade hur han fick plats i kistan.
Vet inte varför jag tänkte så,
men jag skrattade igen, så jag försökte dölja det. Vet inte om jag lyckades.
Det var ingen som klagade iallafall..
men så tog vi farväl, jag lade en julkort som han hann aldrig mottaga. en bild med Debora och Elijah.
och jag sa något till min pappa i kistan, och jag är ju döv, så jag använde teckenspråk, det var självklart för mig.
och jag fick flera att gråta..
Sen när vi gick ut och jag gick direkt in i toalett och grät vidare.
Minnestund med släkt var mysig, härligt.
Så var det hela över. Nu kunde man gå vidare.
övriga 3 veckor gick ut på drama-träning för påskspelet uppvisande Jesus korsfästande.
Mycket träning och så, Det var skönt att tänka på något annat,
Jag tror jag hade roll som Jacob, men iallafall en av de 12 lärjungarna, och jag fick
ordna och sy mitt roll kläder. vilket frihet att tänka på något annat.
Jag hade nu också vänner som var "på platsen" när jag behövde dom, istället för i cybervärld såsom msn.
Här kunde man få kram, ansikteuttryckande, osv. det var så skönt att vara i örebro i 1månad omgiven av vänner.
Jag blev dock sämre när jag kom tillbaka till danmark. Klar att gå vidare, men jag kom aldrig vidare,
jag var inte redo att slippa om taget och acceptera., så jag fick kris-psykolog att prata ut med.
Det hjälpte någonlunda, att man kunde prata ut, även om det var hans jobb, att lyssna och fråga,
att gräva djupare.
Det var inte flera som vågade fråga något djupt, men det hjälpte mig verkligen att bli frågad än att berätta det hela.
Fast jag förstod dom ändå, de som inte vågar fråga, för de vågar inte salta på såren.
Och det är ju inte enkelt för er heller, Ni vet ju inte hur ni ska ställa upp till, för man har olika reaktion på att regera.
Några har sagt "Du är så otroligt stark".
Vilkt jag hatade att höra. Jag valde ju inte att gå genom, jag blev tvungen till det.
Pappas död var som åskan från klar himmel.
Några månader innan skrev han till mig i min hemsida som jag engång hade.
"Jag ser fram emot attt komma och läsa sagor för min barnbarn. Puss till dig, prinsessa."
Vi diskuterade, och han skulle komma till oss över julafton, men blev för dålig, han var inlagd på sjukhuset
och bekämpade cancern, men då han fick åka hem, till behandlingshemmet, samma natt blev han mördad.
Hade han fått levt 2 dagar till hade han kommit till släkten och mysa ihop med släkt.
Vi alla blev så snopen. Hans kämpen = förgäves.
"Du är så stark."
Jag sjönk, jag ville följa min pappa in döden flera gånger bara för att sorgen har blviit så svår.
Jag kunde inte somna om nätter,
Jag kunde inte gå genom en dag utan att tänka på pappa.
Jag kunde inte gå genom en dag utan hopp.
Hopp att möta pappa igen.
Jag var så tom indeni i mig.
Kraftlös.
"Du är så stark".
men snälla, skämtar du?! Det ÄR ett mirakel att jag fortfarande står här!
Det tog mig lång tid, tills jag blev tillsammans med mic, jag kom i storbråk med honom, min sorg tog över, jag blev så arg och jag lät det hela gå ut över honom, så jag stack ut, och sen hämtade mic mig därute och vi kördes till ett ställe, och jag bad om ursäkta och vi pratade om det hela genom, det var första gång jag på riktigt fick prata ut det hela, och att få gråta och till slut accepterade jag.. även om jag saknar honom, men nu har jag accepterat att han aldrig kommer tillbaka med sin skratt och sina ryck om axelarna när han blir avslöjad..
Nu än idag har jag fortfarande det svårt, trots 4½ år har gått.
men jag tröstar mig själv med att jag får återigen vara med honom en vacker dag.
Viola.
därav för rädsla att väcka känslor/minnen hos min familj,
men bestämde mig ändå att skriva för min egen skull,
och det handlar om mannen via namnet Thomas alias pappa.
Jag har läst några ställena, nyheter, blogg, bladet, att några har mist deras kära i sjukdomar,
och det är absolut aldrig rolig nyhet, självklart saknaden kommer där, men med tid tycker jag
det är mycket att man "står fast och tycker fortfarande det är orättvist" att någon dör i sjukdom.
Ska han/hon hellre plåga i smärtsam sjukdom eller vila?
Jag har mist min mormor i cancern, och det var skönt att hon fick vila, till trots saknaden.
Jag tycker det är mer lättare att acceptera anhörig som dog av naturlig orsaker, och enligt mig, innebär;
ålderdom, sjukdomar.. orättvisa dödorsaker är mord och självmord, olyckor.
Ja, jag vet, A L L A kommer att dö oavsett hur unikt man har levt, döden är tyvärr något vi A L L A gemenskap om, oavsett hur unika vi är. Det är bara att tacka och knäböja/buga för att vi har fått chansen att smaka på livet oavsett hur svårt det har varit.
Mannen med namnet Thomas, alias pappa, min egen, blev mördad, det är något jag aldrig kommer över hur mycket jag än försöker, Han kunde ALLTSÅ ha levt längre, dagar, månad eller år, men han fick inte chansen för hans liv blev bestjulen den 19 dec 2004.
Fortfarande efter 4½ år senare är jag ledsen.
Saknaden är enorm, OK vi möttes inte heller så ofta förr, men att veta jag ALDRIG kommer att få mail besvarat, aldrig få kommenterar, aldrig få SMS, eller via hälsning, aldrig mer få se honom igen, är enorm stor skillnad, än att sällan mötas.
Självklart dyker saknaden upp. Jag saknar att söka tröst hos pappa, eller skämta med honom.
Han är mycket speciell som personlig, väldig vänlig och mystrollet speciellt när han är nykter.
är han inte kan han komma på att ta in gräsklippar in i huset och låtsas klippa gräset, bara för att få oss skratta.
Jag skäms inte längre över hans missbruket, jag har varit en missbrukarnas dotter, vilket är jag inte längre,
men utan denna barndom har jag nog inte varit den jag är idag. det är jag dom tacksam för.
Tänk er annars en snobbig fjortis Josannah, som säkert heter Johanna istället. >.<
Jag minns dagen fortfarande som det var igår.
// Jag satt via dator och pratade med Jocke och mamma i msn, men de verkade vara nere,
men jag hade det ju för bra, jag skulle ha åkt till kyrka för Gudtjänesten,
men orkade inte den dag, istället pratade jag i msn,
då skrev mamma till mig. "Pappa har somnat".
Jag trodde att de hade dragit en dålig vits, men när jag förstod det var sant, vilket tog bara ett ögonblick,
jag grät direkt, jag hade då två ungar vid 2 år, och 6 månader,
så jag bad barnens farmor att komma förbi, så hon kunde passa Elijah medan jag och Debora drog till Sverige med det samma. VI skulle få se honom och säga farväl.
Men tåget körde inte som jag ville, så jag fick komma förbi en väninna Felicia.
vi pratade om att behandla lik, hon hade pluggat om det så hon visste lite om det, eller sånt.
men under natten hade polisen ändrat sig, vi fick nu inte se liket. men vi drog ändå hem till mamma,
i hoppet att få komma ned till pappa och vinka farväl. Men någon gång under resan, var det en man som satt mittenmot oss och tittade på oss hela tiden, han verkade så närvarande, mycket smilande,
men när jag såg upp till han, där var ingen.. tomt på stolen.
Det var otäckt och märklig känsla, men det var som att jag kunde känna min pappa satt där.
Vi kom fram till Örebro, och jag kramade glatt min storebror och min mamma som väntade på mig.
men när vi väl var i bilen, frågade min mamma mig om hur jag har det, jag svarade
"Pappa är inte död, han sover bara."
Mamma sa, "Men Johanna, Pappa somnade inte, han blev..", då stavade hon. "mördad".
Plötsligt svartnade allt till, allting försvann under mig, jag blev så väldigt vred, jag sa till mamma "Han som har tagit pappas liv, förtjänar inte att behålla eget liv!".
Mamma lugnade mig så gott hon kunde... Jag har aldrig varit så arg dom den gång.
Jag ville faktiskt ned till mördaren och döda honom, det var som jag var i någon film, men tyvärr så var inte fallet.
Jag var aktiv troende den tidspunkt så jag bläddrade i biblen, tills jag fick läsa en vers.
"Ta inte lagen i era händer, utan överge den till mig för jag skall göra det rättvisa."
Det träffade mig helt rätt, jag sa till Gud, "OK som du vill."
Det låter lite skört, men så sa jag faktiskt..
Jag och mamma satt i soffan och tittade på tvnyheter, på textrullar stod där; "En man hittade mördad".
Här gång var det inte en främmande men min egen pappa. Han kom med i nyheter, text-tv, tidningar.
Jag pratade med några vänner, via SMS, eller msn, otroligt vilket stöd jag fick trots avstånd.
Vi hoppades att kunna begrava pappa inom snart. Mamma sa då till mig att min lillebror
inte vet om egentligen dödsorsak ännu, vi tvekade om vi skulle till Olle som var hos sina kompisar,
och berätta eller vänta till han kom hem,
vi bestämde att han skulle veta så han kan sörga på rätt sätt, det låter grovt,
men jag menar, att han har rätt till att veta sanning och ta det som egentligen har skett.
Olle var överpå, och mamma stod lite framför mig,, och Olle kom ned till oss, innan han hade nått till golvet fick han veta sanningen, jag är döv, och hörde därför inte vad mamma sa, men jag läste av min lillebror´s reaktion, han satt sig på trappor, jag brast av gråt, Olle kom till mig och vi kramades..
23 Dec, såg chansen hopplös nu att få se pappa och ta farväl.
Så jag fick nog och ville hem, jag kunde inte tänka mig att fira jul utan Elijah.
Fast min familj tyckte att jag kunde stanna och fira jul med dom, men ork fanns inte kvar,
Så vi drog hem, via göteborg, och tog färgen därfrån, så byte tåg i frederikshavn, väntetiden var lång där,
lång och plågsam, jag mötte/ såg MÅNGA som var lik min pappa, och personer som påminde om honom.
Det var otroligt svårt att sörja och ha ansvaret för en lilla dotter samtidigt, så jag skrev på papper för att avlasta lite sorgen. Vi kom fram 04,00 på själva julafton, men denna julafton var försvunnit med pappas död.
Jag låg i soffan och sov för det mesta, men firade julafton ändå på kvällen..
25 Dec hade nytt chock kommit fram, Tsunamin.
Internet var överösat med död, död, död.
Videoklipp, historia, nyheter, antalet ökades.
Det blev för mycket för mig samtidigt ändå inte.
Jag var båda ledsen och likgiltig..
Plötsligt var min pappa inte viktig längre, begravning fick vänta..
i hela 3 månader fick vi familjen vänta.
på att gå vidare..
För de plötsligt hade bråttom med allt annat, än honom.
Jag var så sur på systemet,
Jag var likgiltig, för mig var det hemskt och samtidigt "än sen?", speciellt när
folk sa "åhnej, stackars familjerna."
I dessa 3 månader mådde jag väldigt dålig,
jag var tom, arg, ledsen, men kände mig för det mesta tom, som jag var en kropp utan
kranie, skelett, allting, att man kunde uppleva det som det var ett mirkal att jag kunde stå upp.
Min rädsla att förlora ännu en i familjmedlem var enorm, jag kunde inte bära sorgen om det skedde.
Mina tårar tömde, jag kunde inte gråta mer. Jag sjönk helt ned under jorden,
Jag fick ångest.. Paraniod att ha dörr olåst om nätter.
Jag miste min sömn, så jag fick lyckopiller, som gjorde man väldig trött, för det var bättre alternativ istället för
sömnpiller med beroendeframkallade. men mina lyckopiller var väldigt galet.
för tex jag tog dom kl 16.30 somnade jag 17.00 och vaknar först dagen efter,
och i följd blev man mycket trög och slö.
Så jag gav upp efter kort stund, vilket medförde också att jag inte kunde ha ordentligt ansvar för ungar.
Så kom det en dag ett meddelande av polisen.
Efterforskande har stängt, för den misstänkte fann död, av överdos.
Jag jublade. Jag tackade Gud, för nu hade han gjort det som jag läste i bibel.. (kusligt men så var det.)
Rättvisa har nu skett.
Jag och ungar tog till Örebro och stannade där i 1 månad,
första vecka var det pga begravningen. begravningen var verkligen vackert.
Jag trodde inte att pappa skulle ha det så fin begravning. vet inte varför jag tänkte så.
Jag har valt tolk, för jag ville inte ha främmande skulle komma och tolka..
Det var inte rätt, så jag valde min "bonusmamma" som jag bodde hos en gång i tiden då jag var yngre.
Hon jobbade nämligen som tolk, så lätt val att ha henne med.
Men iallafall samma dag som begravning ville jag plötsligt inte med, jag ville inte ta farväl.
Jocke ringde och sa att han inte heller ville. Ingen ville. Men vi alla genomförde.
Det var inte roligt att tvingas att säga farväl, jag hatar att gråta offentligt, så jag
bestämde mig att inte gråta. Men en klok vän sa till mig, att
det är bättre att få allt känslor ut, och gråt eller så,
för man kommer inte tillbaka och ta farväl igen. det sker bara 1 gång.
Vi kom dit till kyrka, så vi gick in jag fick syn på pappas namn. "Thomas Tjälldén"
Fy, det gjorde ont i hjärta, det här är verklighet..
Sen kom min farmor och farfar till kyrka, och jag såg dom komma, då tänkte jag.
"De har förlorat deras eneste son.", och det skar i mitt hjärta ännu djupare.
Jag höll fast i att INTE gråta..
Men så kom farmor in till väntesal, hon grät. Jag gick till henne och tröstade henne, men det slutade med
att jag storbrölade.
Ingen fler bekymmer, ingen fler upplevelser, ingen fler minne att samla på med honom. Det är förbi.
men så sa mamma till mig, om jag var beredd att se pappa, och jag sa ja,
Jag stod utanför begravningsal, och tog djup andan, så gick in.
Det var massor med blommor, och fin "tyg" ovanpå kistan..
Jag var båda besviken och beundrande, Jag ville se pappas lik, men fick inte.
Jag är osäker på om jag frågade mamma om man kunde öppna kistan.
Vi satt oss i begravningen, och tolkar sa till varandra
"Vi behövs egentligen inte, för när det hela börjar så gråta, så omöjligt att se tolk teckna,."
Jag började skratta, tänkte "Nej Josannah! Opassande att skratta här."
Min pappa var stor om livet, så jag satt och undrade hur han fick plats i kistan.
Vet inte varför jag tänkte så,
men jag skrattade igen, så jag försökte dölja det. Vet inte om jag lyckades.
Det var ingen som klagade iallafall..
men så tog vi farväl, jag lade en julkort som han hann aldrig mottaga. en bild med Debora och Elijah.
och jag sa något till min pappa i kistan, och jag är ju döv, så jag använde teckenspråk, det var självklart för mig.
och jag fick flera att gråta..
Sen när vi gick ut och jag gick direkt in i toalett och grät vidare.
Minnestund med släkt var mysig, härligt.
Så var det hela över. Nu kunde man gå vidare.
övriga 3 veckor gick ut på drama-träning för påskspelet uppvisande Jesus korsfästande.
Mycket träning och så, Det var skönt att tänka på något annat,
Jag tror jag hade roll som Jacob, men iallafall en av de 12 lärjungarna, och jag fick
ordna och sy mitt roll kläder. vilket frihet att tänka på något annat.
Jag hade nu också vänner som var "på platsen" när jag behövde dom, istället för i cybervärld såsom msn.
Här kunde man få kram, ansikteuttryckande, osv. det var så skönt att vara i örebro i 1månad omgiven av vänner.
Jag blev dock sämre när jag kom tillbaka till danmark. Klar att gå vidare, men jag kom aldrig vidare,
jag var inte redo att slippa om taget och acceptera., så jag fick kris-psykolog att prata ut med.
Det hjälpte någonlunda, att man kunde prata ut, även om det var hans jobb, att lyssna och fråga,
att gräva djupare.
Det var inte flera som vågade fråga något djupt, men det hjälpte mig verkligen att bli frågad än att berätta det hela.
Fast jag förstod dom ändå, de som inte vågar fråga, för de vågar inte salta på såren.
Och det är ju inte enkelt för er heller, Ni vet ju inte hur ni ska ställa upp till, för man har olika reaktion på att regera.
Några har sagt "Du är så otroligt stark".
Vilkt jag hatade att höra. Jag valde ju inte att gå genom, jag blev tvungen till det.
Pappas död var som åskan från klar himmel.
Några månader innan skrev han till mig i min hemsida som jag engång hade.
"Jag ser fram emot attt komma och läsa sagor för min barnbarn. Puss till dig, prinsessa."
Vi diskuterade, och han skulle komma till oss över julafton, men blev för dålig, han var inlagd på sjukhuset
och bekämpade cancern, men då han fick åka hem, till behandlingshemmet, samma natt blev han mördad.
Hade han fått levt 2 dagar till hade han kommit till släkten och mysa ihop med släkt.
Vi alla blev så snopen. Hans kämpen = förgäves.
"Du är så stark."
Jag sjönk, jag ville följa min pappa in döden flera gånger bara för att sorgen har blviit så svår.
Jag kunde inte somna om nätter,
Jag kunde inte gå genom en dag utan att tänka på pappa.
Jag kunde inte gå genom en dag utan hopp.
Hopp att möta pappa igen.
Jag var så tom indeni i mig.
Kraftlös.
"Du är så stark".
men snälla, skämtar du?! Det ÄR ett mirakel att jag fortfarande står här!
Det tog mig lång tid, tills jag blev tillsammans med mic, jag kom i storbråk med honom, min sorg tog över, jag blev så arg och jag lät det hela gå ut över honom, så jag stack ut, och sen hämtade mic mig därute och vi kördes till ett ställe, och jag bad om ursäkta och vi pratade om det hela genom, det var första gång jag på riktigt fick prata ut det hela, och att få gråta och till slut accepterade jag.. även om jag saknar honom, men nu har jag accepterat att han aldrig kommer tillbaka med sin skratt och sina ryck om axelarna när han blir avslöjad..
Nu än idag har jag fortfarande det svårt, trots 4½ år har gått.
men jag tröstar mig själv med att jag får återigen vara med honom en vacker dag.
Viola.
[Next step in my life..]
Nu har jag äntligen gjort det, jag har kontaktat en, som kommer nog att hjälpa mig..
undrar ni vad jag pratar om, så läs min engelska version, inlägget. ^^
Och jag har bestämt mig att blotta lite av mitt upplevelse, det blir nog lång läsning, har redan tastat in en lång text
som ligger nu i utkast, och jag är inte färdig.. Vill ni gärna läsa i uppdelat eller allt historia i en enda inlägg?
Er svar avgör mitt beslut..
Viola.
