Jag får höra gång efter gång att folk tycker jag bär otrolig styrka i mig, att jag måste va så stark,
efter när de får mitt livshistoria att höra..

Men seriöst, så får jag berätta hur jag precis känner just nu.

Jag fäller ett par tårar, och känner mig så misslyckad,
jag är jävla skit mamma, som inte ens längre har tålamod,
jag blir förbannad för små sak.
Jag tycker inte att jag fungerar som jag borde,
min minne sviker för ofta sista stund,
jag tex la smör i stekpanna idag och sen 10 sek senare;
va fan är smör nu, har jag verkligen redan lagt dem i stekpanna??
medan bonusson glatt stekade blodpudding..

Jag känner mig i vägen, allting jag gör är så fel.
Jag vill inte orka mer, jag vill inte hitta styrka alls.
bara bryta ihop och gråta ut, jag vill bli sedd.
Jag vill folk ska se vem jag är, inte vad jag är.

Jag vill bare helt enkelt vara lycklig, allt ska va så enkelt.
Ha barn hos mig fulltid, inte bara yngsta son, utan alla ungar.
och mitt tålamod ska vara tiptop, så jag inte river hår av när nån av ungarna har
skitit i vad jag sa för femhundraelva gånger.
"NU FAN JÄVLAR SKITUNGAR, SKA DET VA NOG; DAGS ATT LYSSNA VA?!"
och jag mår så dålig efteråt,
gömmer mitt skam under mattan.

Ibland tycker jag att livet har lekt tillräckigt.
Styrka har blivit tömd.
Ingen mer tårar att fälla.
Ingen anhörig nära mig.
min barn är de enaste nära anhörig till mig i Danmark, 
Jo min sambo är min närmaste, men jag pratar nu om min släkt, min bröder, min mamma. 
Ibland tycker jag att jag är en komplett dum i huvudet, utan vett i kropp,
att bara flytta ut från Sverige.
Jag inte kans ens gå till mamma med ungar och fika,
eller bara prata, ansikte till ansikte, ögon till ögon..

Jag vill ibland bara sova, inte ens stå upp från sängen.
Inte ens ta ansvar, bara skita på alla och allt.
Fan i mig kan ni ta.
Liv nu ert eget liv istället för att hänga på mig,
och ge mig ett skit balle bara för nått jag misstar mig.

Nä jag orkar inte alls just nu.
ändå vet jag inte alls vad jag gör.
Jag vill inte ens hoppa på tåg och åka till mamma,
vill hellre gå till henne i samma stad.
Det kan jag inte så jag vet inte alls vad jag ska göra,
varje gång jag mår dålig
men jag tar ett nypa salt och sover,
och försöker att hitta styrka på nytt igen, och lever vidare.

När jag blir diskuterad eller bråket,
så känner jag mig som en fel par skor; utan värd, en oönskad, att det borde vara en annan och inte jag.
Bara att slänga skor borta och finna ny. så får folk det bättre.

Och evigt och ständig har jag alltid ett grund att inte slängas.
Jag har mitt barn, som tycker om de skorna de ser, och inte kan va utan. 

Inget allvarligt har nu hänt ni alla med blöta näsor som säkert undrar
"VAAAD HAR NU HÄNT???".

Jag kan bara helt enkelt ha skit dag som jag bara vill försvinna och få fred för alltid.
jag blir nog bra igen snart.
Och då brukar min kropp börja nynna, utan att jag gör det med mitt stämme,
det känns som ett lugnt melodi som börjar att utspela sig i mitt hjärta, i mitt kropp och sinne,
så jag slappar av när jag ger mig själv en chans,
så jag mår bra efteråt, även om dikterna kan vara rått, brutalt. men jag mår bra efteråt.

Jag uppskattar efteråt vad jag har, vad jag äger.

Det är bara att dansa barfötta i glöhetta smärta och övervinn det dåliga. 

Nä nu vill jag gå och sova, dags att SLUTA å tycka synd om mig själv ;-) 

Lämnade sonen idag i dagiset, han brukar egentligen skutta och vill direkt leka,
men idag grät han och skakade sin huvud som ett nej när fröken sa till han att säga hejdå.
och han ville upp till mig, att jag INTE får åka ifrån honom..
Gud vad jag kände mig älskad av min egen son.

Underbar känsla samtidigt ville jag trösta honom..