Jag har nått att bekänna,
Jag har insett att jag är manshatare, fast ändå inte på detta sätt,
jag älskar min pojkar och min pojkvän, bröder, vänner.
Gillar att umgåsa med karlar, men ändå avskyr jag deras roll, som de flesta är uppfostrade till.
Låt mig börja med att säga det här; jag är faktiskt väldig stolt och beundrar min älskade bröder.
Dom 3 bröderna är underbara,
Min lillebror, Olle är kommende i 20:erne men jag kan aldrig se honom som riktig
vuxet, han är för alltid min liten bror, fast han är större än mig.
Min storebror, Jocke, är fantastisk, han har grymma gaddingar på sin kropp,
halvkropp full nästan,
men valda med omtanke och väldiga fina att jag nästan blir svart av avundsjuk.
Han kan kanske lätt bedömmas som en farlig typ, men indre i honom är väldig mysig,
och han är en riktig man som inte utöver våld eller så,
helt klart mycket bättre än våra egen pappa.
Jag blir faktiskt stolt för det motsätter totalt detta barndom vi har gått genom,
och kan lätt gå i deras fotspår.
Men min bröder blir helt annat, nästan som jättemysiga
och goa kramdjur med hjärna på rätta plats. Äldste bror känner jag tyvärr inte
så mycket som jag önskar, men han är faktisk härlig han med.
 Stoltare syster kan jag inte bli..


Men eftersom jag har vuxit i dåliga omkrets, en jävla såkallat väninna,
har medverkat och är en av de många orsaken till mitt hat-källa.
Jag är faktisk spektisk att männen har känslor, jag kämpar faktiskt att tro på medmänniskor.
Blev utnyttjad så tidigt i mitt liv, och fortsatt i liv har jag mött så många som inte alls är bättre,
och med sett/upplevt något som ingen önskar att bevittna till.

När jag ser karlar så säger de mig ingenting, deras språk säger mig inget,
det är handlingarna som avslörar vem de är.
Jag tycker illa om karlar som skyller på testeration,
att det ligger till naturen att vara som en arg lejon, för det är "manlighet"
Det är faktiskt inte något man är född med, det är något man blir uppfostrad till.
tex, inte så många vill ge sin söner en docka med barnvagn, eller köksaker, osv.
Man ber dom att sluta å gråta för det är inte manlighet..
Man ska inte ge dom rosa färgad kläder för det är inte manlighet.
Risk risk risk risk om man låter dom att leka med "flicka leksaker" === BÖG varning.

Det påverkar dom till att jag avskyr deras mansrollen, deras arrogrant.
Jag orkar inte folk som försöker att vara denna felaktig uppfattning av en man att vara.
Jag föredrar karlar som vågar vara sig själv och använda röda jeans, och att våga gråta när det
gör ont som satan.

Jag har själv kämpat med att tro på att min egen pojkvän har faktiskt känslor,
för mitt tillit till alla män = förstörd.
Nu kan jag iallafall se att min egen har känslor, jag kämpar fortfarande att behålla mitt tro på manligheten,
men våga strunta i 50 talet obligartoisk uppfostran.
det är 2010-talet nu, och de flesta karlar lever som de vore i 1950. eller 1500.

Ja jag är en manshatare, med rätta.

Jag håller faktiskt med www.ladydahmer.blogg.se till fullo! <<<osynlig urllänk, men klicka<<<

(Debora i rockabilly hår)
Idag blir du, min lilla söta djävel 6 år..
Jag önskar att vara hos dig och fira ditt födelsedag tillsammans med dig.
Min tankar går till dig, hoppas att du har njutit din dag och haft toppen dag,
med god mat och kakor, presenter.

Mormor, morbröder, alla i min släkt hälsar
Grattis, Grattis till dig,
våra egen Debora.

Puss, PUSS, kram KRAM, till dig,

Kom nu ihåg mamma- debora puss sätt, okej? <3 <3 <3

Självklart bonusfamiljen tänker
också på dig.


(För er som undrar varfor jag inte är närvarande, det är fortfarande problemer med att vitsas med hennes pappa, som är fortfarande lika tjurig, så det skulle förstöra hennes dag annars. men hon har fått kalas härhemma hos oss.. Så behöver ni nyfiken-lisa/peter inte spekulera mera.)