Jag satt och pratade med en igår, han är så poet, och mycket ung.
jag berättade om min livshistoria, och jag sade även att jag är inte stark egentlig, som alla påstår.

Så lyssnade han och skrev sina tankar och sina åsikter.

"I min ögon är du en själens Mozart.
Du skall för andra skapa din egen symfoni.

Jag har svårt via att säga det i ord till dig.
Jag älskar din sammanträff.
Jag älskar din symfoni i din livs historia.
Det gör dig verkligen till något.

Så du är en livs symfoni."

Han frågade mig även;
- Du sa att du inte är stark efter allt du har upplevt
men tycker du att du är svag?

Det har jag faktiskt inte tänkt på..(!)
Jag är inte stark person, jag är inte svag person, jag är bara ett simpel människa,
som kämpar igenom livet, men det betyder ju att jag bär en viss styrka.
Jag kanske har väldig styrka som jag helt enkelt inte inser själv.

Ja, jag är helt hårt genom, båda indre och utsidan, men det inte på ond sätt som en bitch, utan att
jag låter inte komma in i mitt eget zon, det skall mycket till för att jag kan ge förtroende att kunna välkomna en in mitt egen zon, det sårbara.

men det är för mitt bästa, jag gör så för att jag inte tillåter folk böja mig. ger jeg den tillåtelse knäcker jag,
faller sönder på golvet som kan aldrig samlas upp igen.
Därför är jag den jag är.