Idag 8 maj, har varit mycket med gråt.
Vet inte om det berodde på graviditet hormoner men,

Jag läste min brorsas blogg om att han har njutit sin 30 årsfödelsedag
med släktträff, och han uppdaterade bilder på tårtor och de såg så gott ut.
Sen länkade han till kusinens blogg med bilderna..
Jag kände saknaden, och tyckte det var roligt att han har haft en bra dag.
Så när jag gick till köket och tittade på våra vackra utsikt, så började jag
att gråta. Jag kände mig riktig ensam, jag kände bara som att jag alltid missar släktträffarna.
När jag väl kommer så hinner jag oftast med kort stund fik med höjst älskade farmor&farfar.

Det är inte så enkelt att bo i Danmark, jag funderade, om det var värt detta?
Att offra sin släkt för att bo i danmark?
Nu är det svårt för mig att välja flytta tillbaka till Sverige eller stanna kvar?
Livkvalitetet är helt klart bättre här i Danmark, enligt mig.
Men ska jag välja och vraka mellan pest och kolera?
Livkvalitet eller familjkvalitet. Vilka är viktigst?
Min mamma är den enda som ofta kommer av alla i släkt, fast under 10 gånger, i hela 7 år nu.
trots min inbjudan till dop, välsignelser.
Min lillebror har kommit 1-2 gånger och besökt oss.
Inte mer än så,
Planerats har det gjort flera gånger, jag gladde mig och blir alltid lika besviken när det blir inte av.
Alltid nått ska dykas upp.
Jag känner mig på ett sätt glömd, fast jag är inte glömd, jag är fortfarande älskad av min släkt, men
samtidigt känns det så oerhört svårt när jag får läsa och höra nyheter att de har njutit dagen med släkt.
När jag ska fira, är det oftast med min pojkvän och hans mamma, våra barn.
Samtidigt är jag också ledsen för att jag förhindras alltid att kunna komma och besöka min familj.
Nu måste jag ansöka om tillåtelsen av kommun för att resa till Sverige,
och därmed riskera att förlora en del av månadspeng.
Vilket medför att jag känner mig fångad, att jag inte har friheten att kunna resa som jag vill

Sen när Storm kom, så grät jag igen när han kramade mig..
Så sen skulle jag hjälpa barnen min att tvätta håret, de får aldrig vägledning och förklaring hur man gör att schampooera sin hår hemma hos deras far.
Så blev Elijah dödsrädd för att jag duschade med enbart vatten, så blev jag besviken, eftersom jag har jobbat
jobbat hårt med att styrka Elijah självföretroende.

Jag jobbar med att få honom INSE att han är duktig barn.
Att få honom våga visa vem han är härhemma, han stänger av ofta precis som jag, fast han gör det hela tiden.
Jag förklarade att det är ok att han stänger av om han möter nya främmande, men härhemma ska han kunna slappa av och vara sig själv.
Exempel att få honom att veta ens identitet; 
Jag frågade honom.
"J:Vem är du?
E:Va?
J:Vem är du?
E:Hmm.. jag är en pojke?
J:Nej, vem är du?
E:Jag är... vad menar du?
efter lite diskussion så fattade han,
och sa
E:Jag är.. elijah.. ?
J frågade igen; "Ja, vem är du?"
E: Jag är Elijah.
J:Ja helt rätt, det är DIG vi vill se, dig vi vill lära känna. Stänga inte av för oss."
Så rättade han självmant sin rygg upp.
Det ser ut som stenar faller av hans skuldrar.
Det är så hårt att se en son gå fallit,
Har bett om hjälp till honom i 4 år, och det är först i mars 2011 han fick godkändelse att få hjälp, psykologsamtaler i skola.

Så jag bröt ihop och gick iväg när han såg ut som jag ville drunka honom när jag duschade hans hår.
Sen när han klädde på sig så frågade han mig varför jag hade våta ögon, så förklarade jag, så grät vi ihop och kramade, så det kände bättre för oss.
Han vill såå gärna bo hos mig, han känner sig styrkad att bo här hos oss.. =(

Senare på kvällen fick jag veta en gammal bekant, har gått bort, så var jag nära till tårar.
Jag känner henne inte, men jag bodde grannar med en par som var goda vänner med henne, så det var ofta man sås, även om man inte pratade ihop mycket, man minns vem hon var, träffade henne sist för ca 2 år sedan.
Så jag grät smått direkt när michael webcammade med hans vänner och de ville se mig, jag hade INGEN lust
att säja hej.. Inte då och de envisades så hade jag en gråt-snabbis..

Jag gick i skumbad bad och slappa av.
Men det resluterade i att jag fick blodsprängda
ögon, som är nu ögoninflammation, och sov väldig dålig i natt.  

Veckan har varit så tuff för mig. Jag känner bara att jag inte alls orkar mer.
Hur mycket ska jag stå ut för min val jag har gjort?