Hej allihopa, jag har funnit en bloggare som har verkligen tankeväckande blogg med sina inlägg om
vad man kan göra sitt bättre att förstå, lyssna och uppfostra och vilket följande det ger barnet osv.
Jävla intresserant så jag känner att det är inte rättvist om ni inte också får en del av denna blogg.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/

Kan ge ett exempel på hennes sista inlägg:

- Jag är så tjock. Kolla vad ful min mage är mamma!

Mamman till den sjuåriga flickan som står framför spegeln och beklagar sig över sin inbillade övervikt känner sig chockad, arg, sorgsen och hjälplös. Flickan är sju år, fortfarande ett barn! Hon borde överhuvudtaget inte fundera över sitt utseende, än mindre över sin vikt. Mamman önskar av hela sitt hjärta att dottern vore nöjd med sig själv och visste att hon duger, precis som hon är. Spontant och med eftertryck säger hon till sin dotter:

- Du är inte alls tjock gumman! Du är smal. Och jag tycker att din mage är jättefin!

Svaret är naturligtvis sprunget ur kärlek och välmening, men jag ser ändå två problem med det.

För det första ger det inte flickan det som hon behöver: förståelse. Förståelse för hur det känns för henne att tänka att hon är tjock. Förståelse för hur viktigt det är för henne att uppleva sig själv som fin. När mamman säger ”du är inte alls tjock gumman” upplever hon ingen förståelse. Hon hör en faktapresentation och mellan raderna: ”du känner fel!”. (Jag har skrivit mer om skillnaden mellan att förstå och förklara här).

Om det ena problemet är att dottern inte får vad hon behöver är det andra problemet att mamman inte lyckas förmedla det budskap hon vill förmedla. Mamman vill lära sin dotter att hon duger precis som hon är. Att alla människor – oavsett utseende – är värdefulla och värda att bli omtyckta och älskade. Men det är inte vad hon förmedlar när hon försäkrar dottern om att hennes mage visst är fin. Istället bekräftar hon – genom att hålla kvar samtalets fokus kring dotterns utseende – uppfattningen att utseendet är viktigt. ”Du är smal. Din mage är jättefin.” Outtalat, men ändå väldigt tydligt, tror jag barnet hör slutsatsen: ”Alltså har du har inget att bekymra dig för.”

Mitt förslag: skifta fokus. Från dotterns faktiska utseende till de tankar och den oro som ligger bakom påståendet att hon är tjock och har en ful mage.

- Jag blir nyfiken när jag hör dig säga sådär älskling. Tänker du att det är viktigt att vara smal?
- Ja. Lite.
- Berätta! Vad är det som gör att det är viktigt?
- Jag vet inte…
- Nä.. (mamman är tyst och väntar in flickan)
- Alice och Karin säger att dom bantar.
- Jaha?
- Dom säger att dom inte vill bli tjocka och äckliga. Inte som Tuva.
- Vad tänker du när du hör dom säga så?
….

Samtalet fortsätter med att dottern berättar om sina tankar och sin oro och mamman lyssnar och ställer frågor. När dottern så småningom upplever att hon blivit lyssnad på och förstådd (vilket inte alls betyder att mamman hållit med dottern i det hon sagt, utan bara att hon lyssnat utan att värdera) är dottern också öppen för att lyssna på mammans syn på saken.

- När du berättar att det är viktigt att vara smal för att bli omtyckt i din skola känner jag mig ledsen. Jag tänker att alla människor är värdefulla och har rätt att bli omtyckta – oavsett hur dom ser ut. Vad tänker du om det?

Mammans fråga ändrar förstås inte på de sociala mekanismer och hierarkier som styr i skolans värld. Men den visar dottern möjligheten att se på sig själv och människor hon möter ur ett annat perspektiv. Någon motsvarande perspektivvidgning sker knappast när mamma svarar: ”din mage är jättefin”. Det svaret bekräftar bara dotterns uppfattning att utseende är viktigt.